Grupp 7

FCI-nummer 224                                                                          
Originalstandard 2003-03-25
FCI-Standard 2003-05-05; engelska
SKKs Standardkommitté 2004-03-29                                                                        

DRENTSCHE PATRIJSHOND


Standard för

DRENTSCHE PATRIJSHOND

Ursprungsland/
hemland:
Användningsområde:
FCI-Klassifikation:

Bakgrund/ändamål:

Helhetsintryck:

Uppförande/karaktär:

Nederländerna

Stående fågelhund

Grupp 7, sektion 1
Med arbetsprov

Drentsche patrijshond utvecklades på 1500-talet ur spaniel som
via Frankrike kom från Spanien. I Nederländerna kallades de för
rapphönshundar. I landets östra del, speciellt i provinsen Drenthe,
hölls dessa hundar renrasiga och blandades inte med främmande
raser vilket man gjorde på andra håll. År 1943 blev rasen officiellt
erkänd av nederländska kennelklubben efter starka påtryckningar
från baronessan van Hadenbroek samt herrarna van Heek Jr och
Quartero. Rasen är främst släkt med kleiner münsterländer och
épagneul français. År 1948 bildades den nederländska rasklubben
"De Drentsche Patrijshond".

Rasen skall vara proportionerlig och stram med torr muskulatur.
Kroppsbyggnaden skall avspegla styrka och även förmåga att
utveckla en för en fågelhund nödvändig snabbhet. Nospartiet
skall vara kilformat och något kortare än skallen. Det skall vara
tämligen torrt och inte ha hängande läppar. Drentsche patrijshond
skall vara något längre i kroppen än den är hög vid manken
varför den verkar något långsträckt. Pälsen skall inte vara särskilt
lång på kroppen, men verkar lång på grund av de långa behängen
på öronen, den något kraftigare pälsen på halsen och bröstet
samt fransarna på öronen, fram- och bakbenen och den särskilt
rikliga pälsen på svansen.

Drentsche patrijshond är idealisk för jakt i olika slags terräng.
Den jagar inom skotthåll och det är naturligt för rasen att hålla
kontakt med jägaren. När hunden närmar sig villebrådet fattar
den stånd fast och pålitligt på lagom avstånd. Karaktäristiskt hos
många hundar i rasen är svansens cirkulära rörelse vid sök, speciellt
när hunden får vittring av vilt. Hunden väntar sedan på att jägaren
skall komma nära och om det dröjer tittar hunden efter föraren.
Rasens anpassningsförmåga gör den användbar vid jakt på allt
slags vilt såväl på fält som i vatten. Förutom att den är en god
apportör så kan den också utföra eftersök. Dessa särdrag är medfödda
och därför behöver rasen föga utbildning. Eftersom dess  temperament

är vänligt skall man inte heller dressera den med tvång.

Rasen är av naturen lojal och intelligent vilket gör den,
tillsammans med god uppfostran och träning, till en värdefull
jaktkamrat såväl som en högt uppskattad familjehund.                     


Huvud:

Skallparti

Stop
Nostryffel
Nosparti

Läppar
Käkar/tänder
Kinder

Ögon

Öron



Skallpartiet skall vara tämligen brett och endast något rundat.
Längs mittlinjen skall det finnas en knappt märkbar fåra som
skall sträcka sig från det grunda stopet halvvägs upp till den
måttligt utvecklade nackknölen. Ögonbrynsbågarna skall vara
väl utvecklade.

Från sidan och framifrån sett skall skallen gradvis slutta mot
nospartiet.

Nostryffeln skall vara väl utvecklad och till färgen brun. Näsborrarna
skall vara mycket vida.

Nospartiet skall vara kilformat och något kortare än skallen. Det
skall ha trubbig avslutning och inte visa några tecken på urgröpning
under ögonen. Nosryggen skall vara bred och varken konkav
eller konvex. En endast svag kurva uppåt är tillåtet - "romersk
näsa" är absolut inte önskvärt.

Läpparna skall vara torra och tämligen tunna.

Tänderna skall vara starka och sluta väl i ett saxbett.

Kinderna skall vara måttligt utvecklade och gradvis smalna av
mot nospartiet.

Ögonen skall vara placerade så att de sitter skyddade och varken
vara utstående eller djupt liggande. De skall vara ovala och måttligt
stora. Uttrycket skall vara vänligt och även utstråla jakthundens
klokhet. Ögonfärgen skall helst vara bärnstensfärgad och därför
skall ögonen vara varken mörka eller ljusa ("rovfågelsögon").
Ögonkanterna skall vara åtsmitande.

Öronen får inte vara tunga. De skall vara högt placerade och vid
ansättningen hänga tätt intill huvudet utan veck. När man för
fram öronen skall de nå så långt som till tre fingerbredder från
nosspetsen. Öronen skall vara breda vid sin ansättning och ha
rundade öronspetsar. Utsidan av öronen skall vara täckt med ymnig
och helst vågig, inte lockig, päls och insidans kant skall vara
rikligt befransad. Pälsen på öronspetsarna skall vara kortare. När


hunden är uppmärksam skall öronen dras upp och riktas framåt.
Framifrån sett bildar då öronen en triangel med vecket ovanför
örats mitt. Öronen skall vara rörliga och avspeglar olika sinnesstämningar.
Hals: Halsen skall vara kraftfull, medellång, snarare kort än lång, och
bilda en mjuk linje mellan huvud och kropp. Det är inte önskvärt
med lång hals som ser elegant ut men saknar kraft. Hak- eller
halspåsar är otypiskt för denna torra, seniga hund och är därför
inte önskvärt.
Kropp:
Överlinje Överlinjen skall bilda en mjuk linje från den måttligt långa halsen
till den plana ryggen och länden och avslutas med det något
sluttande korset.
Rygg Ryggen skall vara stark och medellång, inte för kort, och tillsammans
med de välvinklade fram- och bakställen ge intryck av att
vara långsträckt.
Ländparti Ländpartiet skall vara kraftigt musklat.
Kors Korset skall vara brett, långt och något sluttande.
Bröstkorg Bröstkorgen skall vara djup, nå till armbågarna och vara tämligen
bred fram. Frambenen får inte hämmas av alltför välvda främre
revben. Bröstkorgen skall vara lång med väl utvecklade och väl
välvda bakre revben. En smal bröstkorg som inte når till armbågarna
är absolut inte önskvärt. Revbenen får vara varken flata
eller tunnformade.
Underlinje Underlinjen skall endast vara något uppdragen.
Svans Svansen skall vara tämligen högt ansatt och nå till hasen. Den
skall bäras hängande med den nedre hälften buren i en svag båge
uppåt. I rörelse bärs svansen horisontellt med spetsen i en svag
båge uppåt. Svansen får aldrig bäras över ryggen. Fanan skall
vara riklig runt om utom vid svansroten och avta mot svansspetsen.
Extremiteter:
Framställ:
Skulderblad Skulderbladen skall vara långa, sluttande, väl tillbakalagda och


Överarm

Armbåge

Underarm
Handlov
Mellanhand

Framtassar

Bakställ:

Has
Mellanfot
Baktassar

Rörelser:

Päls:

Pälsstruktur

bilda en god vinkel mot överarmarna. Skuldrorna skall såväl
framifrån som från sidan sett ligga väl an mot kroppen och bilda
en helhet med överarmarna.

Överarmarna skall vara långa och vara väl vinklade mot skulderbladen
och underarmarna. Överarmarna skall såväl framifrån
som från sidan sett ligga väl an mot kroppen och bilda en helhet
med skuldrorna.

Armbågarna skall ligga tätt intill kroppen och varken vara utåteller
inåtvridna för att inte störa hundens rörelser.

Underarmarna skall vara raka och väl musklade.

Handlovarna skall vara kraftiga med bra benstomme.

Mellanhänderna skall varken vara inåt- eller utåtvridna. De skall
slutta något från sidan sett.

Framtassarna skall vara runda eller ovala med tätt liggande, välvda
och starka tår med robusta trampdynor.

Bakstället skall vara väl utvecklat, brett och väl musklat. Bäckenet,
låret och underbenet skall vara väl vinklade mot varandra. Sedda
bakifrån skall bakbenen varken befinna sig för nära varandra
eller för brett isär. De skall vara absolut parallellt ställda.

Hasorna skall vara lågt placerade.

Mellanfötterna skall varken vara utåt- eller inåtvridna.

Baktassarna, se framtassarna.

Rörelserna skall vara vägvinnande och balanserade med bra påskjut
bak. Hunden skall varken röra sig trångt eller brett i trav och
inte svänga eller kränga åt sidorna. Inte heller får armbågarna
eller hasorna vridas utåt. När hastigheten ökar tenderar tassarna
att placeras närmare varandra mot mittlinjen,s. k. single tracking.

Pälsen skall vara tät och täcka kroppen väl. Den får inte vara lockig.
Pälsen är egentligen inte lång, men ger intryck av det eftersom
det finns längre päls här och var på hunden. På halsen och i
bringan skall pälsen vara längre. På öronen skall det finnas lång
och helst vågig päls. Öronen, baksidan av fram- och bakbenen,


lårens baksidor och svansen skall vara befransade. Pälsen skall
helst vara vågig på ryggen och svansen. Utom vid roten skall
svansen ha riktligt med päls på alla sidor. Pälsen skall bli gradvis
kortare mot svansspetsen.
Färg Färgen skall vara vit med leverbruna fläckar, med eller utan prickar.
Mantel är mindre önskvärt. Öronen skall vara bruna liksom pälsen
runt ögonen.
Storlek/vikt:
Mankhöjd Hanhund: 58-63 cm
Tik: 55-60 cm
För en välproportionerlig hund är det acceptabelt med 1 eller 2 cm
mer.
Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande
till graden av avvikelse.
Nota bene: Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg
eller om den har anatomiska defekter som menligt kan påverka
dess hälsa och sundhet.
Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och
normalt belägna i pungen.